fredag 25 november 2011

Att matas eller inte matas....

En ganska belysande debatt som visar hur det står till med gamla Svedala har då och då blossat upp i Halmstad. Det gäller (som på så många andra håll i landet) den mat som affärer typ Maxi, Willys o.s.v slänger i sina containrar.

Ett par välgörenhetsinrättningar i stan som utspisar det nuförtiden tack vare borgarbrackorna stora antal hemlösa erbjöd sig (läs: bad att få) att ta hand om det som var ätbart för att kunna utföra sitt lovvärda arbete med större accuratess.
Företagen sa nej, hänvisade till sitt stora ansvar för matförgiftningar o.dyl varvid organisationerna erbjöd sig att helt friskriva dessa bolag från allt ansvar och själva stå för ev. konsekvenser.
Då slutade väl allt bra eller?

Ånej, tro för allt i världen inte det!
Det visade sig snart efter lite grävande av duktiga journalister att dessa företag får göra stora avdrag för allt som slängs. Dock gäller inte det om det ges bort, hur lovvärt syftet än är!
Vad fan har vi för system som i dessa tider när det pratas om krympande resurser gör det möjligt att skaffa sig vinst på att slänga mat???
Vet inte hur det är med er läsare men undertecknad var icke som barn tillåten att slänga mat hur som helst...... Milt uttryckt!

Billy by night
(Ivrigt rotande i containrar)

tisdag 15 november 2011

Misslyckandets adelskap

I Japan har man ett uttryck som kallas "misslyckandets adelskap". Många av deras historiska hjältar bär detta för oss västerlänningar ett något förvirrande uttryck. 
De flesta av hjältarna nådde inte sina mål, kom liksom inte ända fram och därför bär de detta "adelskap".
Deras visioner var dock hjältemodiga liksom deras efterföljande handlingar.

Här i väst räknas bara den som vinner, segraren, men i Japan tänker man på ett annat och som jag ser det, många gånger bättre sätt.
Så länge ens intentioner är bra, så länge vi handlar med de bästa avsikter för dem vi älskar spelar det för mig ingen som helst roll om resultatet blir något fel.
På något sätt är det enda vi tycks bry oss om den "perfekta perfektionen" om man får uttrycka det så i stället för att hylla dem som försöker men kanske inte når ända fram.

För jag tror att de allra flesta av oss har goda intentioner, alltså en vilja att göra sitt absolut bästa men av många skäl är det inte så väldigt många som når fram.
Skulle jag få lov att införa en helgdag så skulle det bli för alla oss som försökt!

Billy by night
(Still trying)

lördag 12 november 2011

Att vara eller icke vara

Satt i morse nere vid handikappsbadet på min gamla barndomsstran Östra stranden med sedvanlig kaffetermos. Som vanligt i gryningen löper tankarna snarare i filosofiska än praktiska riktningar. Jag satt och tänkte på livets förgänglighet, på dom människor jag en gång känt som nu inte finns längre. Jag funderade på liemannens urskillningslösa utval, på hans obarmhärtiga och skoningslösa framfart i min gamla bekantskapskrets.
Jag tänkte på hur tacksam jag är att vara i livet för även om där finns förluster så finns där åtminstone liv! Jag ägnade också en tanke på det jag alltid tagit för givet, att jag skall vara frisk och stark. Det har alltid varit något självklart för mig eftersom jag är född med en stark kropp som inte blivit direkt sämre av 36 års träning.

Jag har (tyvärr) i min gröna ungdom kallat, och ansett, personer med värk vara obotliga latmaskar, soffliggare och drönare. Så är det ju inte. Jag skäms lite grann över sådana funderingar men samtidigt är jag glad över att jag fortfarande har förmågan att lära, att tillåta mig att förändras.
Det värsta jag vet är de misstag jag begått mot andra och att förlåta mig själv, även efter lång tid är inte lätt.
Men jag går vidare och även om jag haft en tung period nyligen så finns där hopp, hopp om framtida lycka, om kärlek och tro.

Billy by night
(Inte bara överlevare) bloggping

torsdag 10 november 2011

Sverige, ett land utan nåd

Under en av mina morgonvandringar utmed "Old Man River" stötte jag i en park nära ån på tre män som sov under bar himmel. Tja, bar och bar, dom hade lagt sig under ett utskjutande tak på en sommarservering i Halmstad som kallas "Rotundan".

Jag råkade med mitt klampande väcka dom i arla morgonstund och jag blev förskräckt över den rädsla de visade.
Dom trodde jag var civilbyling och det är nog ett yrke jag med absolut visshet inte ens funderat på!
Jag stannade till och talade en stund med dem och det framkom att dom vare sig var missbrukare eller utslagna på annat sätt än att dom förlorat sin bostad.
En hade uppenbarligen en avsevärd ryggskada och reste sig bara med stora svårigheter samt stöd av sina kamrater.

En sak hade de gemensamt: Allihop var utförsäkrade!
Efter att ha vänt sig till socialvården i stan hade åtminstone en av dem fått besked att jodå, en bostad kunde kanske ordnas! Men bara om personen i fråga aktivt sökte och tog de jobb eller annan verksamhet som ålades honom.
Min självklara fråga blir då: Hur skall man kunna sköta ett jobb/verksamhet utan ett hem? Utan en fast punkt från vilken man kan så att säga organisera sig och sitt liv?
Hur tänker den människan som över huvud taget bara kan kläcka ur sig något sådant? Hur skall man kunna sköta hygien, mat, tider o.s.v om man inte har någon annan stans att sova på än bara marken?

Är det värdigt ett välfärdssamhälle som vårt?
Svaret är givetvis nej och åter nej! Ej heller kan det vara ekonomiskt att på detta sätt slå ut människor, att mer eller mindre trampa ner dom och aktivt hindra dom från att kunna söka arbete och delta i samhället på lika villkor.
Sverige av idag genomsyras på många håll av rädsla, en ständig, malande skräck för att hamna där dessa gentlemän hamnat.
En rädd människa är inte effektiv, ej heller har hon tid över för medmänsklighet och tanke på sina medmänniskor.

Ty i denna asfaltdjungel råder återigen "att äta eller ätas".
Vad skulle våra närmaste förfäder säga? Förfäder som i åratal ägnade sin kraft åt att bekämpa sociala och ekonomiska orättvisor?
Människor som strejkade och riskerade allt för att hindra den utsugning av arbetare som dåtidens direktörer tillhandahöll?
Som skapade det bästa samhället världen troligen skådat i en humanistisk vinkel sett?
Som penningmakarna och månglarna bara raserar.....

Billy by night
(Snart luffare)bloggping

lördag 5 november 2011

Dagliga reflektioner

Ja, vad skall vi reflektera över idag då? Kanske att två svenska journalister står åtalade i Etiopien, misstänkta för terrorbrott? Kanske det fina höstvädret där allas våran Billy med ett melankoliskt hjärta spatserade fram genom stan idag vid kanten av Old Man River? Kanske bör vi reflektera över oss själva, de segrar vi vunnit och de slag vi förlorat? De människor som stått oss så nära så nära men av en och annan anledning inte finns med oss längre? En del har lämnat oss rent fysiskt, en del glidit bort med dimman och bara lämnat minnen kvar? Minnen så vackra så att själva existensen av dom får tanken att vrida sig som tungan smakandes på surt rödvin.

Kanske bör vi tänka över de fel vi begått, de missar och tabbar vi kunde bitit oss i tungan hellre än att säga. Men som vi ändå sa ändå. De sårande ord som likt pilar från en båge trängde in och lemlästade, lika säkert som om de varit riktiga pilar?
Ibland när vi trott oss vinna har det vi vunnit i själva verket varit en Pyrrusseger, en seger som kostat oss så oändligt mycket mer än det vi vann.
Det är tid för tanke.
Det är tid för tro.
Och med tanke och tro kommer hopp.
Det är höst....

Billy by night
(Som stormen river öppet hav)

onsdag 2 november 2011

Futtiga 40 miljarder

Läste just i dagens blaska om rättegången mellan två ryska oligarker, oligarker eller oligarki betyder i korthet fåmannavälde, som via rättegång i London brottas om den löjligt låga summan 40 miljarder.
40 miljarder? Jag det är väl ungefär vad jag gör av med på snus i veckan, inget att skriva om eller?

Jo så ta mig fan att det är! Inte konstigt att världen går åt h-e när en ensam människa tillåts inneha den summan, eller till och med mer!
Den makt som följer med en sådan summa, placerad i en lång rad företag utgör en närmast ofattbar makt. En sådan människa har bokstavligen makt över tusen och åter tusen andra, mindre besuttna människors öde.
Vad händer om vederbörande drabbas av psykisk sjukdom? Vanföreställningar? Vem tar då över? Finns där någon inbyggd "broms" i ett sådant system? Nej nej och åter nej!
Ingen ensam människa skall någonsin tillåtas inneha en sådan summa pengar och motsvarande inflytande. Skall vi tillbaka till feodaltiden med en adel som obehindrat fick ta sig den ena friheten efter den andra med allmogen?

Det här gäller förvisso Ryssland men även i konungariket Sverige har vi småpåvar som inte för en sekund tror att lagen gäller dem med. Vissa herrar i kretsen kring kungen som tror att det är förenligt med svensk lag att hyra gangsters för att tysta journalister, en utrikesminister som inte bryr sig ett vitten om sina intressen i Lundin Oil är bara några exempel på det gamla uttrycket: Makt korrumperar och total makt korrumperar totalt.

Var är det mänskliga livets värde egentligen? Som gamle farbror Stalin sa: En människas död är en tragedi, 20 miljoner är bara statistik.
Nej, bort med såna småpåvar, låt dom arbeta för sin lön och svettas över räkningarna som vi andra!
Basta!

Billy by night
(Greve och miljadärsputte)

tisdag 1 november 2011

Brott straff och dumhet

Ja, det kan man ju fråga sig. Det finns som vanligt inget enkelt svar på den frågan men en mycket stor anledning är den alltför orättvisa fördelningen av ekonomiska resurser i samhället idag.

Tänk så här: Alla vill uppnå åtminstone en del av sina mål i livet men de som har de absolut största chanserna är de som har turen att födas in i de rätta familjerna. Jag skyller inte på dom, det är inte deras fel men det gäller sannerligen att ha tur. Tur att inte vara född fattig, tur att födas frisk, tur att bli till i rätt del av landet tur att slippa bli mobbad.....Ja, listan kan göras nästan hur lång som helst.

Hur är det då med dom som inte hamnar i några av ovanstående kategorier? Skall vi kanske förvänta oss att dom bara snällt skall gå och skjuta sig? Men "tyvärr" det lär dom inte göra! Dom vill dom också men när samhällets hjälpinsatser inte kan, eller vill, återstår bara en väg: Den som leder ut ur samhällsgemenskapen! Varje ung man, eller kvinna, vill ha respekt för den man är och erkännande och en ekonomisk möjlighet att förverkliga sina drömmar. Och då blir det självklara resonemanget för varje sunt tänkande person: Får jag inte vara med så tar jag det jag behöver! För mig ter sig ett sådant resonemang helt logiskt. Jag har mött en hel del kritik för det här men konstigt nog kommer alltid kritiken från dom som lyckats..... Kan ni hjälpa mig? Jag förstår givetvis inte varför.....

Det lustiga i hela situationen är att våra högdjur påstår att vi inte har råd, inte har råd med något välfärdssystem.
Korkat, vi får lägga ut gott och väl samma pengar i så att säga slutändan i form av dyra fängelseplatser, kraftigt höjda polisresurser, försäkringspremier som skjuter i höjden, privata vaktbolag o.s.v o.s.v.
Då har ändå inte nämnt alla de tragedier som drabbar förmodligen alla inblandade i den här soppan.

Men så är det nu för tiden, det mänskliga värdet kan ju inte räknas i dollar eller cent för att ta en amerikansk aforism.
Och eländet samt dumheten blir bara värre och värre.....

Billy by night
(Snart värsting)