Att vara eller icke vara

Satt i morse nere vid handikappsbadet på min gamla barndomsstran Östra stranden med sedvanlig kaffetermos. Som vanligt i gryningen löper tankarna snarare i filosofiska än praktiska riktningar. Jag satt och tänkte på livets förgänglighet, på dom människor jag en gång känt som nu inte finns längre. Jag funderade på liemannens urskillningslösa utval, på hans obarmhärtiga och skoningslösa framfart i min gamla bekantskapskrets.
Jag tänkte på hur tacksam jag är att vara i livet för även om där finns förluster så finns där åtminstone liv! Jag ägnade också en tanke på det jag alltid tagit för givet, att jag skall vara frisk och stark. Det har alltid varit något självklart för mig eftersom jag är född med en stark kropp som inte blivit direkt sämre av 36 års träning.

Jag har (tyvärr) i min gröna ungdom kallat, och ansett, personer med värk vara obotliga latmaskar, soffliggare och drönare. Så är det ju inte. Jag skäms lite grann över sådana funderingar men samtidigt är jag glad över att jag fortfarande har förmågan att lära, att tillåta mig att förändras.
Det värsta jag vet är de misstag jag begått mot andra och att förlåta mig själv, även efter lång tid är inte lätt.
Men jag går vidare och även om jag haft en tung period nyligen så finns där hopp, hopp om framtida lycka, om kärlek och tro.

Billy by night
(Inte bara överlevare)