Att erkänna att man börjar bli gammal....
...Men så är ju inte alltid fallet.
Jag träffade en gammal klasskamrat för någon vecka sedan, jag kom från gymet där jag huserat en tidig morgon (för att ingen skall se min feta mage) och höll så när på att cykla förbi honom.
Det kan ju ha sin förklaring att vi inte har mötts på ett tjugotal år eller så men i mitt fall var det så att jag visst kände igen honom men tänkte: Visst är han lik XXX men har jag verkligen gått i skolan med den gamle gubben?
Kan väl inte vara möjligt, han måste ju varit en lärare eller så......
Nå, jag hälsade (i hand, för så gör ju vi gubbar) och jag såg att han tittade lite extra på mig.
Personligen kommer jag väl ihåg honom som en skarp idrottsman, duktig i pingis och en riktigt snabb ytter i fotboll.
Hur han kommer ihåg mig med tanke på min allt annat än skötsamma skolgång skall vi kanske lämna osagt, hehe.....
Nå, vi han inte prata så länge då han stod där han stod för att möta en arbetskompis så det blev ju lite kvickt
så där ni vet "Hur är det? Mår ungarna bra? Och frun då? Hur har du blivit så tjock? Kan du verkligen få stånd fortfarande?" Eh, ja, kanske inte RIKTIGT så men....
När jag cyklade hem tänkte jag på hur in i helvete gammal han såg ut.....Ända tills efter jag kommit ur den
nödvändiga duschen efter träningen och stod vid spegeln och rakade mig.
Vem var den där gubben i rutan? Vad gör han här? Är spegeln konkav eller konvex? Skall den bytas?
För inte kunde det väl vara jag?
Billy by night
(Med åldersnoja)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar