Rätten att tänka!

Godmorgon på er alla medbloggare och själsfränder!
Hade en pratstund med en gammal vän för ett tag sedan, vi pratade om nya regler beträffande körkort och trafikdito.
Hans ständigt återkommande ståndpunkt var: Det är bara att acceptera, det är som det är!
Ju mer jag tänker på detta sätt att förhålla sig desto mer arg, men mest av allt, rädd blir jag.
Jag har försökt lära mina barn att ALDRIG acceptera något som inte känns rätt, att ständigt ifrågasätta alla auktoriteter, att alltid ställa frågan: Är detta bra?
Denna defatism stör mig å det grövsta, när människor bara accepterar utan att fråga sig om det är rätt.

Jag minns 1981, jag och Far läste i Hallandsposten om vår kommunordförande (sedemera inrikesminister) Jörgen Andersson som efter en blöt kväll i Tylösand a kommunens kontokort approcherades av en fotograf från nämnda tidning.
Herr kommunordförande slog ner fotografen (Göran Odefalk) med ganska allvarliga skador som följd.
Det blev ett visst rabalder i tidningarna och "straffet" blev förflyttning till landstinget, ånyo ordförande och till och med några spänn mer i månaden.
Det var visserligen ca: 10 år tills Far "kilade vidare" men lite av Gubben dog den dagen.
Han hade varit ansluten till socialdemokraterna sedan 30-talet, aldrig i någon position men en trogen gräsrot och det var ett av mina värsta minnen att se en gammal människas tro smutsas ner så totalt.
Det är därför vi ALDRIG får sluta ställa frågor, till makthavare och kanske till oss själva ibland:
ÄR DETTA RÄTT?
Någon klok man sa ungefär såhär: Vi får det samhälle vi förtjänar!
Och så länge vi stänger av vår största gåva, förmågan att tänka själva så är det nog så.

Billy by night
(Tänker så det knakar!)